Burundi

Reportage från skola i Vugizo: ingen penna, inget prov.

Artikel av Jackie Meh, Vestmanlands Läns Tidning

Allt de lär sig på lektionerna måste de hålla i huvudet. I de fattigare delarna av Burundi saknar eleverna både läroböcker och papper att anteckna på.

Skolan består av några röda tegelbyggnader. En gles gärdesgård ramar in skolgården. Det finns ingen elektricitet, klassrummen lyses upp av dagsljuset som strömmar in genom de gallerförsedda fönstren.

De uniformsklädda eleverna sitter tätt sammanpackade i de spartanska träbänkarna. Läraren kallar fram två av eleverna får skriva ned det rätta svaret på dagens matteläxa på griffeltavlan. I samma sekund flockas eleverna kring några av klasskamraterna som sitter längst fram, de som har råd med anteckningsböcker. Därmed får de en möjlighet att se det rätta svaret skrivas en gång till. Därefter måste de hålla allt i huvudet.

”Ibland stannar kunskapen där. Men det är svårt att studera och få hjälp med läxorna när man inte har vare sig läroböcker eller anteckningsmaterial, säger Audace Terimbere som går sista året på gymnasiet.

Skolan som Audace går på ligger i provinsen Vugizo, den fattigaste av Burundis 19 provinser. Här finns varken el eller rinnande vatten.

Flera av Vugizoborna känner sig diskriminerade av regeringen som man menar inte satsar tillräckligt på att utveckla provinsen.

”De hjälper inte till så mycket. De elever vars föräldrar inte betalar terminsavgiften skickas hem”, konstaterar Audace torrt.

”Jo, så är det”, intygar rektorn Audace Hakizmana, som dock påpekar att det inte bara handlar om att föräldrarna saknar pengar till terminsavgiften som ligger på mellan 50 och 100 kronor.

”En del föräldrar vill inte lägga pengar på barnens skolgång eftersom de inte förstår nyttan av utbildning. Men de brukar betala en vecka efter att vi skickat hem barnen” säger Audace Hakizmana.

Läraren Domitien Noihokubwayo sitter på en gräsplätt och dricker en läsk under skolrasten. Han undervisar sjätteklassare i samhällskunskap, franska och engelska. I hans klass går det 40 elever. 16 av dem har anteckningsböcker,

”Om jag hade haft pengar skulle jag ha köpt skrivböcker till alla barnen, men jag har inte råd. Som lärare tjänar jag 500 kronor varje månad. Det ska räcka till fem barn där hemma, säger han.

Domitien Noihokubwayo har svårt att bedöma hur mycket kunskap som går förlorad när barnen inte kan göra anteckningar utan måste förlita sig helt på sitt minne.

”Klart är att det finns elever som inte alls hänger med i undervisningen”, säger han.

Trots de dåliga förutsättningarna så lyckas flera av barnen i Vugizo i de nationella testerna som görs varje år.

”De visar att barnen är intelligenta. Det är inte dem som är problemet”, säger Domitien.

Er skola har inga skrivböcker eller inga papper att skriva på. Hur gör ni när det blir skriftligt prov?

”Eleverna måste själv stå för papper och penna. De elever som inte har råd till det får inte göra provet”

Vid en vägkorsning en bit från skolan träffar vi på Pasteur Niyongabo som är utbildningsansvarig i Vugizo. Han säger att han skickat in en rapport till utbildningsdepartementet som beskriver situationen i skolan. Svaret han fick tillbaka löd något i stil med: Vi skulle gärna vilja satsa mer på skolorna i Vugizo, men tyvärr har vi inga pengar.

”Det finns heller inga rika personer i Vugizo som kan bidra med pengar.  De som har pengar flyttar härifrån. Ingen vill investera i en provins som saknar bra vägar och elektricitet” konstaterar Pasteur.

Frågor till utbildningsministern:

Varför har inte alla elever i Vugizo tillgång till läroböcker och skrivmatriel?

Vad kan du som utbildningsminister göra åt saken?

När kommer alla barn i Burundi få tillgång till eget skrivmatriel och egna läroböcker?

/Jackie Meh är journalist på Vestmanlands Läns Tidning och följde med DBF på förstudien i Vugizo, Burundi i mitten av januari 2013.


Förstudie i Burundi – för kvinnors och barns rättigheter

Medlemmar i DBF gör just nu en förstudie i Vugizo, Burundi. Tanken med förstudien är att lägga grunderna för ett projekt som ska stärka lokala kvinnors organisering, makt och status i Vugizo – en av Burundis mest marginaliserade kommuner.

ImageImage

Claudien Tuyisabe, Jeanine Ntirampeba och Hanna Jörneús i projektgruppen har även besökt Twa i Gitega, träffat skolor som ska delta i World’s Children’s Prize och och hälsat på DBF:s fadderbarn.

Förstudien är finansierad av Forum Syd.


Möten i Burundi

Under resan till Burundi sommaren 2012 besökte DBF flera ministrar, ambassader och organisationer. Syftet var att få en klarare uppfattning om dagens Burundi och se vilka möjligheter DBF har i organisationdsdjungeln.

Möte med Burundis skolminister, Sevenim BUZINGO:

Severin Buzingo berättade att ungefär 1,8 miljoner av barnen i Burundi går i skolan, vilket motsvarar drygt 50 % av alla barn i landet. För bara några år sedan var siffran närmare en miljon. ”Efter inbördeskriget som slutade 2006 har vi kunnat satsa mer på utbildning”, säger skolministern. Han förnekade dock att det fanns diskriminering mot ursprungsfolket Twa inom skolans värld.

 

 

 

 

Möte med Burundis idrotts- och kulturminister,  Jean-Jacque NYENIMIGABO  Nyenimigabo Jean-Jacque

Nyenimigabo har signerat DBF:s Barnens Hus-ansökan till Världsbanken. ”Har vi tur kan Världsbanken finansiera 98% av bygget”, säger Claudien Tuyisabe. Nyenimigabo lånade även ut en myndighetsbil när vi reste till Vugizo.

 

 

 

 

Möte med Norska konsulatet i Bujumbura, Elisabeth Droyer.

”Norge satar mycket på utbildning i Burundi”, sade Elisabeth Doyer. ”Vi har hjälpt till att bygga flera landsbygdsskolor. Däremot har norska konsulatet i Bujumbura ingen möjlighet atödja lokala organisationer. ”I stort sett allt stöd är bilateralt”, säger Doyer. ”Vi försöker stärka de burundiska myndigheterna”. Det finns däremot möjlighet för DBF att söka direkt från NORAD, Norges motsvarighet till SIDA.

 

 

 

 

Möte med Europeiska Unionen, Charlotte Blomhammar (EEAS-Bujumbura).

Europeiska Unionen har mycket verksamhet i Burundi som främst går ut på att stärska demokratiska strukturer och att främja hälsa och utbildning. ”EU har flera program som möjliggör för europeiska organisationer att arbeta med en samarbetsorganisation i Burundi”, sade Charlotte Blomhammar, som är tjänsteman på EEAS i Bujumbura. ”Där har DBF en möjlighet”.

 

 

 

 

Möte med UNFPA – United Nations Population Fund, Carlyne Romulus.

Efter rekommendation från Charlotte Blomhammar fick vi möjlighet att träffa Carlyne Romulus på UNFPA, som arbetar med kvinnors sexuella och reproduktiva rattigheter. ”I Burundi har den katolska kyrkan mycket makt, vilket försvårar arbetet mot sexuella sjukdomar”, sade Carlyne Romulus. ”Säg till oss nästa gång ni arrangerar ett läger för ungdomar, det är en utmärkt möjlighet för oss att nå ut till ungdomar och informera om sexuell hälsa”.

 

 

 

 

Under Burundis nationaldag den 1:a juli träffade vi även svenska ambassadens representant från Kenya.

 

 

 

 

Ni kan även läsa en artikel om resan i Gotlands Tidningar från 2012-07-27: Gotlänningar hjälper Burundi


Global Vote 2012

Varje år utser världens barn en hjälte som arbetar för barnens rättigheter i Global Vote. Här kommer bilder från två skolor i Burundis huvudstad Bujumbura.

DBF och samarbetsorganisationen DAJBU/DYF Burundi var med och organiserade omröstningarna. ”På det här sätter får barnen förtroende för demokrati”, säger Jean Marie Nduwayezu från DAJBU/DYF Burundi.

Global Vote arrangeras av World’s Children’s Price, som är ett svenskt initiativ. Här kan ni läsa om pristagarna år 2012:

Anna Mollel
Anna Mollel för sin över 20 år långa kamp för barn med funktionsnedsättning på den fattiga landsbygden i norra Tanzania.
> Läs mer om Anna

Sakena Yacoobi
Sakena Yacoobi för sin långa och livsfarliga kamp för att ge afghanska barn och kvinnor rätten till utbildning, hälsovård och att få lära sig om sina rättigheter.
> Läs mer om Sakena

Ann Skelton
Ann Skelton för sin 20 år långa och framgångsrika kamp för att barn som påverkas av rättssystemet ska få sina rättigheter respekterade.
> Läs mer om Ann


Fadderdag på Gotland

Den 8:e augusti berättade DBF om sommarens resa till Burundi i Visby. Över 50 personer kom till temadagen som också innehöll mat, musik och dans. Fotografen Lars-Birger Odenlid visade bilder från bergslandskapen i Vugizo, flyktingläger, skolor och ensliga byar där ursprungsbefolkningen Twa lever.

Bjudna till Gotland var också DBF:s faddrar som fick se bilder på sina fadderbarn och höra om deras livsöden. ”Ett av fadderbarnen har HIV”, sade Claudien Tuyisabe, ”men generellt sett är alla friska och de går i skolan”. Under temadagen sålde vi även burundiska bullar och burundiskt kaffe.

Claudien passade även på att tacka flera av initiativtagarna som gjort DBF:s första år möjliga: Kersin Blomberg (f.d. ordförande Rädda Barnen, Gotland), Lennart Lindgren (ordförande ECPAT), Peter Herthelius (ordförande Rädda Barnen, Gotland) och Birgitta Jansson (tidigare biståndsarbetare i Mozambique), som alla har lång erfarenhet av internationellt arbete och stort  lokalt engagemang på Gotland. ”DBF:s första år gått med rekordfart”, sade Peter Herthelius som är glad över samarbetet mellan Rädda Barnen och DBF i Visby och Gråbo.

Ni kan läsa en artikel om resan till Burundi i Gotlands Tidningar här: Gotlänningar hjälper Burundi


Vugizo – flyktingar, fattigdom och framtidstro

Efter Gitega styrde vi bilarna mot Vugizo i södra Burundi, där vi arbetar tillsammans med lokalorganisationen DAJBU/DYF Burundi. Vugizo är beläget på över 2000 meters höjd och är en av de fattigaste kommunerna i Burundi. Här saknas elektricitet och vägar. Vi möttes av flera hundra barn och ungdomar när vi körde in på Vugizos kantiga vägar.

Vi organiserade ett fem dagar långt läger med skolungdomar från Vugizo med basket, fotboll och diskussioner. Vi har också samlat byggnadsmaterial och lagt grunden för Barnens Hus som kommer att byggas i kommunen. Tanken med huset är att det ska vara en fristad för föräldralösa barn där de ska kunna bo innan de kommer till vanliga familjer. Huset kommer också att fungera som ett aktivitetshus för ungdomar där de ska kunna göra läxor, läsa böcker, spela musik och driva föreningar.

Bilderna är tagna av fotografen Lars-Birger Odenlid.

Vugizo har en fantastisk natur med höga bergskedjor, och all mat kommer direkt från naturen. Men kommunen har också stora problem med föräldralösa barn och stora flyktingströmmar. Vugizo tar idag emot ett stort antal återvändande burundiska flyktingar från Tanzania, som flydde Burundi år 1972 då landets armé genomförde en utbredd massaker på Hutumajoriteten. Totalt dödades 200 000 människor och flerdubbelt många flydde landet. Dödandet var som mest utbrett i landets södra delar.

Många återvändare är hemlösa och deras barn har sällan möjlighet att gå i skolan. På resan till Vugizo träffade vi en belgisk kvinna från UNHCR (hon cyklade från Vugizo till Makamba), som berättade att UNHCR idag har ökat beredskapen i södra Burundi, då det lätt blir konflikter i området eftersom återvändande flyktingar gör anspråk på sin gamla mark.

Utmaningarna i Vugizo är många, men DBF och DAJBU hoppas kunna stärka civilsamhället i regionen. Vi har nyligen lämnat in en ansökan till Forum Syd för att göra en förstudie för ett kvinno- och jordbruksprojekt i kommunen. Många ungdomar ser positivt på framtiden och är ivriga att göra kommunen till det bättre.

I slutet på Vugizo-vistelsen spelade vi fotboll mot ett lokalt fotbollslag och vi delade ut skolmaterial och tandborstar till ungdomar som varit med på lägret.

Vi har också besökt Nyanza lac nära Tanganyika-sjön där flera av våra fadderbarn bor tillsammans med Sabine, som driver ett hem för föräldralösa barn. Vi har också träffat Burundis ungdomsminister och besökt UNFPA som berättade om FN:s arbete med sexuell hälsa i Burundi (där katolska kyrkan fortfarande har ett stort inflytande på befolkningen).

Nu är vi tillbaka i Sverige! Sammantaget har det varit en mycket givande resa – med nya möten, spännande projekt och massor av nya idéer. Nu börjar efterarbetet med föredrag, insamlingar och redigeringen av en dokumentärfilm om DBF:s arbete och Burundis alla glädjeämnen och utmaningar.


Twa – ett bortglömt ursprungsfolk

Burundi är Afrikas näst mest tättbefolkade land, strax efter tvillinglandet Rwanda. Över 80% av landets invånare bor på landsbygden och de lever som de gjort i generationer. En majoritet försörjer sig på jordbruk och är helt självhushållande. På många platser är det ovanligt att stöta på både pengar och bilar.

Naturen är fantastisk. Över hela landets inre klättrar branta terrasserade sluttningar upp från små bosättningar och ensliga gårdar nere vid vägkanten. Fåror av rödjord och svart sandblandad lera visar var hackan nyligen har varit framme, eukalyptusträden gnistrar i silver mot de gröna teplantagerna, bananträden växer överallt. Här finns kuperad regnskog, runda bergsknallar, böljande hedar, vidsträckta savannplatåer och vulkaniska bergstoppar lika spetsiga som filade tänder.

Under resans andra vecka åkte vi till Gitega, som är Burundis näst största stad. I utkanten av Gitega besökte vi ett flyktingläger som uppstod under Burundis långa inbördeskrig mellan 1993 och 2005 och här lever fortfarande tutsi-minoriteten i enkla hus på dammiga lergato, utan möjlighet att flytta tillbaka till sina gamla områden. Vi delade ut fotbollar och skolmaterial till närmare 100 barn i byn.

Senare på dagen besökte vi en Twa-by strax utanför Gitega där ursprungsfolket Twa (ett pygméfolk) lever ett avskilt liv. Många Twa försörjer sig på jordbruk och keramik, och en kruka kan kosta så lite som fem kronor. Många Twa lever fortfarande i enkla hyddor och de möts av diskriminering och ses som smutsiga. Endast ett fåtal av Twa-barnen går i skolan.

Under folkmordet i Rwanda 1993 dödades en tredjedel av Twa-befolkningen trots att de inte hade någon historisk skuld till motsättningarna mellan de större folkgrupperna hutu och tutsi. Trots detta har Twa fått mycket lite uppmärksamhet och lite hjälp när vapnen lagts åt sidan.