Reportage från skola i Vugizo: ingen penna, inget prov.

Artikel av Jackie Meh, Vestmanlands Läns Tidning

Allt de lär sig på lektionerna måste de hålla i huvudet. I de fattigare delarna av Burundi saknar eleverna både läroböcker och papper att anteckna på.

Skolan består av några röda tegelbyggnader. En gles gärdesgård ramar in skolgården. Det finns ingen elektricitet, klassrummen lyses upp av dagsljuset som strömmar in genom de gallerförsedda fönstren.

De uniformsklädda eleverna sitter tätt sammanpackade i de spartanska träbänkarna. Läraren kallar fram två av eleverna får skriva ned det rätta svaret på dagens matteläxa på griffeltavlan. I samma sekund flockas eleverna kring några av klasskamraterna som sitter längst fram, de som har råd med anteckningsböcker. Därmed får de en möjlighet att se det rätta svaret skrivas en gång till. Därefter måste de hålla allt i huvudet.

”Ibland stannar kunskapen där. Men det är svårt att studera och få hjälp med läxorna när man inte har vare sig läroböcker eller anteckningsmaterial, säger Audace Terimbere som går sista året på gymnasiet.

Skolan som Audace går på ligger i provinsen Vugizo, den fattigaste av Burundis 19 provinser. Här finns varken el eller rinnande vatten.

Flera av Vugizoborna känner sig diskriminerade av regeringen som man menar inte satsar tillräckligt på att utveckla provinsen.

”De hjälper inte till så mycket. De elever vars föräldrar inte betalar terminsavgiften skickas hem”, konstaterar Audace torrt.

”Jo, så är det”, intygar rektorn Audace Hakizmana, som dock påpekar att det inte bara handlar om att föräldrarna saknar pengar till terminsavgiften som ligger på mellan 50 och 100 kronor.

”En del föräldrar vill inte lägga pengar på barnens skolgång eftersom de inte förstår nyttan av utbildning. Men de brukar betala en vecka efter att vi skickat hem barnen” säger Audace Hakizmana.

Läraren Domitien Noihokubwayo sitter på en gräsplätt och dricker en läsk under skolrasten. Han undervisar sjätteklassare i samhällskunskap, franska och engelska. I hans klass går det 40 elever. 16 av dem har anteckningsböcker,

”Om jag hade haft pengar skulle jag ha köpt skrivböcker till alla barnen, men jag har inte råd. Som lärare tjänar jag 500 kronor varje månad. Det ska räcka till fem barn där hemma, säger han.

Domitien Noihokubwayo har svårt att bedöma hur mycket kunskap som går förlorad när barnen inte kan göra anteckningar utan måste förlita sig helt på sitt minne.

”Klart är att det finns elever som inte alls hänger med i undervisningen”, säger han.

Trots de dåliga förutsättningarna så lyckas flera av barnen i Vugizo i de nationella testerna som görs varje år.

”De visar att barnen är intelligenta. Det är inte dem som är problemet”, säger Domitien.

Er skola har inga skrivböcker eller inga papper att skriva på. Hur gör ni när det blir skriftligt prov?

”Eleverna måste själv stå för papper och penna. De elever som inte har råd till det får inte göra provet”

Vid en vägkorsning en bit från skolan träffar vi på Pasteur Niyongabo som är utbildningsansvarig i Vugizo. Han säger att han skickat in en rapport till utbildningsdepartementet som beskriver situationen i skolan. Svaret han fick tillbaka löd något i stil med: Vi skulle gärna vilja satsa mer på skolorna i Vugizo, men tyvärr har vi inga pengar.

”Det finns heller inga rika personer i Vugizo som kan bidra med pengar.  De som har pengar flyttar härifrån. Ingen vill investera i en provins som saknar bra vägar och elektricitet” konstaterar Pasteur.

Frågor till utbildningsministern:

Varför har inte alla elever i Vugizo tillgång till läroböcker och skrivmatriel?

Vad kan du som utbildningsminister göra åt saken?

När kommer alla barn i Burundi få tillgång till eget skrivmatriel och egna läroböcker?

/Jackie Meh är journalist på Vestmanlands Läns Tidning och följde med DBF på förstudien i Vugizo, Burundi i mitten av januari 2013.

januari 30, 2013 | Kategorier: Burundi | Lämna en kommentar