Vugizo – flyktingar, fattigdom och framtidstro

Efter Gitega styrde vi bilarna mot Vugizo i södra Burundi, där vi arbetar tillsammans med lokalorganisationen DAJBU/DYF Burundi. Vugizo är beläget på över 2000 meters höjd och är en av de fattigaste kommunerna i Burundi. Här saknas elektricitet och vägar. Vi möttes av flera hundra barn och ungdomar när vi körde in på Vugizos kantiga vägar.

Vi organiserade ett fem dagar långt läger med skolungdomar från Vugizo med basket, fotboll och diskussioner. Vi har också samlat byggnadsmaterial och lagt grunden för Barnens Hus som kommer att byggas i kommunen. Tanken med huset är att det ska vara en fristad för föräldralösa barn där de ska kunna bo innan de kommer till vanliga familjer. Huset kommer också att fungera som ett aktivitetshus för ungdomar där de ska kunna göra läxor, läsa böcker, spela musik och driva föreningar.

Bilderna är tagna av fotografen Lars-Birger Odenlid.

Vugizo har en fantastisk natur med höga bergskedjor, och all mat kommer direkt från naturen. Men kommunen har också stora problem med föräldralösa barn och stora flyktingströmmar. Vugizo tar idag emot ett stort antal återvändande burundiska flyktingar från Tanzania, som flydde Burundi år 1972 då landets armé genomförde en utbredd massaker på Hutumajoriteten. Totalt dödades 200 000 människor och flerdubbelt många flydde landet. Dödandet var som mest utbrett i landets södra delar.

Många återvändare är hemlösa och deras barn har sällan möjlighet att gå i skolan. På resan till Vugizo träffade vi en belgisk kvinna från UNHCR (hon cyklade från Vugizo till Makamba), som berättade att UNHCR idag har ökat beredskapen i södra Burundi, då det lätt blir konflikter i området eftersom återvändande flyktingar gör anspråk på sin gamla mark.

Utmaningarna i Vugizo är många, men DBF och DAJBU hoppas kunna stärka civilsamhället i regionen. Vi har nyligen lämnat in en ansökan till Forum Syd för att göra en förstudie för ett kvinno- och jordbruksprojekt i kommunen. Många ungdomar ser positivt på framtiden och är ivriga att göra kommunen till det bättre.

I slutet på Vugizo-vistelsen spelade vi fotboll mot ett lokalt fotbollslag och vi delade ut skolmaterial och tandborstar till ungdomar som varit med på lägret.

Vi har också besökt Nyanza lac nära Tanganyika-sjön där flera av våra fadderbarn bor tillsammans med Sabine, som driver ett hem för föräldralösa barn. Vi har också träffat Burundis ungdomsminister och besökt UNFPA som berättade om FN:s arbete med sexuell hälsa i Burundi (där katolska kyrkan fortfarande har ett stort inflytande på befolkningen).

Nu är vi tillbaka i Sverige! Sammantaget har det varit en mycket givande resa – med nya möten, spännande projekt och massor av nya idéer. Nu börjar efterarbetet med föredrag, insamlingar och redigeringen av en dokumentärfilm om DBF:s arbete och Burundis alla glädjeämnen och utmaningar.

juli 22, 2012 | Kategorier: Burundi, DBF | Lämna en kommentar

Twa – ett bortglömt ursprungsfolk

Burundi är Afrikas näst mest tättbefolkade land, strax efter tvillinglandet Rwanda. Över 80% av landets invånare bor på landsbygden och de lever som de gjort i generationer. En majoritet försörjer sig på jordbruk och är helt självhushållande. På många platser är det ovanligt att stöta på både pengar och bilar.

Naturen är fantastisk. Över hela landets inre klättrar branta terrasserade sluttningar upp från små bosättningar och ensliga gårdar nere vid vägkanten. Fåror av rödjord och svart sandblandad lera visar var hackan nyligen har varit framme, eukalyptusträden gnistrar i silver mot de gröna teplantagerna, bananträden växer överallt. Här finns kuperad regnskog, runda bergsknallar, böljande hedar, vidsträckta savannplatåer och vulkaniska bergstoppar lika spetsiga som filade tänder.

Under resans andra vecka åkte vi till Gitega, som är Burundis näst största stad. I utkanten av Gitega besökte vi ett flyktingläger som uppstod under Burundis långa inbördeskrig mellan 1993 och 2005 och här lever fortfarande tutsi-minoriteten i enkla hus på dammiga lergato, utan möjlighet att flytta tillbaka till sina gamla områden. Vi delade ut fotbollar och skolmaterial till närmare 100 barn i byn.

Senare på dagen besökte vi en Twa-by strax utanför Gitega där ursprungsfolket Twa (ett pygméfolk) lever ett avskilt liv. Många Twa försörjer sig på jordbruk och keramik, och en kruka kan kosta så lite som fem kronor. Många Twa lever fortfarande i enkla hyddor och de möts av diskriminering och ses som smutsiga. Endast ett fåtal av Twa-barnen går i skolan.

Under folkmordet i Rwanda 1993 dödades en tredjedel av Twa-befolkningen trots att de inte hade någon historisk skuld till motsättningarna mellan de större folkgrupperna hutu och tutsi. Trots detta har Twa fått mycket lite uppmärksamhet och lite hjälp när vapnen lagts åt sidan.

juli 22, 2012 | Kategorier: Burundi, DBF | Lämna en kommentar

DBF:s äventyr i Burundi

Det har varit en händelserik början på resan i Burundi. Vi möttes av närmare 100 personer på flygplatsen som hälsade oss välkomna. Vi träffade bland annat DAJBU/DYF Burundi som arbetar för barnens rättigheter i Burundi. ”Många barn har inget värde i det här landet”, säger Jean Marie Nduwayezu från DAJBU.

Andra dagen besökte vi Burundis största fängelse, med över 3 000 interner (fängelset är gjort för 1 000 personer). Här lever både män och kvinnor och barn som är födda i fängelset. Vid stängsel råder febril aktivitet där försäljare säljer mat och cigaretter till fångarna. De är upp till anhöriga att hjälpa till med pengar för mat och mediciner. Vi träffade bland annat en flicka i 17-årsåldern som är dömd till livstids fängelse eftersom hon gjorde en abort. Det var två år sedan.

”Förhållandena i fängelset verkade ändå bättre än vad jag hade tänkt mig, kvinnorna hade en egen avdelning”, menar Hanna Jörnéus. ”De flesta verkade friska, men det är svårt för dem som inte har anhöriga utanför som kan hjälpa till med medicin och mat, några låg och var väldigt dåliga. Och det finns säkert många mer problem som vi inte fick se under vårt korta besök”.

Vi har också träffat våra fadderbarn i Bujumbura. ”Det är många svenskar som har fadderbarn i Burundi genom DBF”, säger Claudien Tuyisabe som är ordförande i DBF. ”De hjälper till med utbildning, sjukvårdskostnader m.m”.

Huvudstaden Bujumbura har drygt 500 000 invånare … här lever många gatubarn. Allt kan omsättas, på gatorna finns försäljare som säljer allt från pennor till kostymer.

Vi träffade också Burundis skolminister, Saidi Kibeya, som berättade att ungefär 1,8 miljoner av barnen går i skolan, vilket motsvarar drygt 50 % av alla barn i landet. För bara några år sedan var siffran närmare en miljon. ”Efter inbördeskriget som slutade 2006 har vi kunnat satsa mer på utbildning”, säger skolministern. ”Men på grund av fattigdom är det många barn som fortfarande inte går i skolan”. Vi frågade hur många av barnen som tillhör ursprungsfolket Twan som går i skolan, men ministern kunde inte ge någon konkret siffra. Han menade att ursprungsfolket Twa måste ändra sin mentalitet, och kunde inte medge att det fanns diskriminering mot Twa inom skolans värld.

Burundi är ett land med stora kontraster; rika och fattiga, stad och landsbygd, hotellkomplex och hyddor. Skillnaden är stor mellan de vidsträckta bostadskvarteren i Bujumburas utkanter och de överdådiga resorten vid Tanganyika-sjön.

På måndagen den 2:a juli firade vi Burundis nationaldag. Det är i år 50 år sedan Burundi fick sin självständighet från Belgien. Klädda i gula Sverige-tröjor fick vi sitta nedanför hedersläktaren där Burundis president Pierre Nkurunziza och en rad andra afrikanska länders presidenter satt. Vi träffade även en svensk representant som arbetar på ambassaden i Kenya. Pierre Nkurunziza höll ett tre timmar långt tal till nationen efter en ståtlig myndighets- och militärparad (Nkurunziza omvaldes till president 2010 med närmare 99% av i ett val utan opposition).

Nu är vi på väg till Gitega i centrala Burundi där vi ska träffa ursprungsfolket Twa och besöka ett flyktingläger som uppstod under inbördeskriget. Vi hoppas kunna göra fler uppdateringar under resans gång!

juli 6, 2012 | Kategorier: Burundi, DBF | Lämna en kommentar