DBF:s äventyr i Burundi

Det har varit en händelserik början på resan i Burundi. Vi möttes av närmare 100 personer på flygplatsen som hälsade oss välkomna. Vi träffade bland annat DAJBU/DYF Burundi som arbetar för barnens rättigheter i Burundi. ”Många barn har inget värde i det här landet”, säger Jean Marie Nduwayezu från DAJBU.

Andra dagen besökte vi Burundis största fängelse, med över 3 000 interner (fängelset är gjort för 1 000 personer). Här lever både män och kvinnor och barn som är födda i fängelset. Vid stängsel råder febril aktivitet där försäljare säljer mat och cigaretter till fångarna. De är upp till anhöriga att hjälpa till med pengar för mat och mediciner. Vi träffade bland annat en flicka i 17-årsåldern som är dömd till livstids fängelse eftersom hon gjorde en abort. Det var två år sedan.

”Förhållandena i fängelset verkade ändå bättre än vad jag hade tänkt mig, kvinnorna hade en egen avdelning”, menar Hanna Jörnéus. ”De flesta verkade friska, men det är svårt för dem som inte har anhöriga utanför som kan hjälpa till med medicin och mat, några låg och var väldigt dåliga. Och det finns säkert många mer problem som vi inte fick se under vårt korta besök”.

Vi har också träffat våra fadderbarn i Bujumbura. ”Det är många svenskar som har fadderbarn i Burundi genom DBF”, säger Claudien Tuyisabe som är ordförande i DBF. ”De hjälper till med utbildning, sjukvårdskostnader m.m”.

Huvudstaden Bujumbura har drygt 500 000 invånare … här lever många gatubarn. Allt kan omsättas, på gatorna finns försäljare som säljer allt från pennor till kostymer.

Vi träffade också Burundis skolminister, Saidi Kibeya, som berättade att ungefär 1,8 miljoner av barnen går i skolan, vilket motsvarar drygt 50 % av alla barn i landet. För bara några år sedan var siffran närmare en miljon. ”Efter inbördeskriget som slutade 2006 har vi kunnat satsa mer på utbildning”, säger skolministern. ”Men på grund av fattigdom är det många barn som fortfarande inte går i skolan”. Vi frågade hur många av barnen som tillhör ursprungsfolket Twan som går i skolan, men ministern kunde inte ge någon konkret siffra. Han menade att ursprungsfolket Twa måste ändra sin mentalitet, och kunde inte medge att det fanns diskriminering mot Twa inom skolans värld.

Burundi är ett land med stora kontraster; rika och fattiga, stad och landsbygd, hotellkomplex och hyddor. Skillnaden är stor mellan de vidsträckta bostadskvarteren i Bujumburas utkanter och de överdådiga resorten vid Tanganyika-sjön.

På måndagen den 2:a juli firade vi Burundis nationaldag. Det är i år 50 år sedan Burundi fick sin självständighet från Belgien. Klädda i gula Sverige-tröjor fick vi sitta nedanför hedersläktaren där Burundis president Pierre Nkurunziza och en rad andra afrikanska länders presidenter satt. Vi träffade även en svensk representant som arbetar på ambassaden i Kenya. Pierre Nkurunziza höll ett tre timmar långt tal till nationen efter en ståtlig myndighets- och militärparad (Nkurunziza omvaldes till president 2010 med närmare 99% av i ett val utan opposition).

Nu är vi på väg till Gitega i centrala Burundi där vi ska träffa ursprungsfolket Twa och besöka ett flyktingläger som uppstod under inbördeskriget. Vi hoppas kunna göra fler uppdateringar under resans gång!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s